Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 250 —

Klockan var ännu ej fem (betänken det, modets barn! ännu ej fem), och likväl var huset redan fullt af danshungriga gäster, som, iklädda de mest brokiga och mångfärgade drägter, stodo på språng och syntes fast beslutna att yra omkring, kosta hvad det vill. Kostymerna voro visserligen icke parisiska, men de hade åtminstone en behaglig nätthet, som mildrade intrycket af tygens grofhet och modens ålder. I karlarnes sätt att vara rådde enkelhet utan plumphet, och hos mången kunde man ännu upptäcka spår af den välkända Fransyska glädtigheten. Fruntimren åter voro utmärkta för sina okonstlade och naturliga rörelser, och visade i både tal och skick, att de ej kände sig stelt bundna af ett förfinadt och derigenom ofta försämradt sällskapslif. Utan att vara skönheter, ägde de ett täckt och angenämt utseende, stora svarta ögon (arf från deras Fransyska förfäder), en väl formad växt, men framför allt de minsta och vackraste händer och fötter, som någonsin prydt en qvinna.

Balen öppnades af värdshus-värden, som på byns invånares vägnar höll ex tempore ett lämpligt tal till de resande, deruti han med den mest lysande färg utmålade de tacksamma känslor, som lifvade samtlige nu församlade gäster vid ett tillfälle såsom detta, då gamla sedvanor och bruk samvetsgrant bibehöllos vid sin helgd. Efter mycket