att länge uthärdas. Kastande ifrån mig den döda kroppen, skyndade jag ut i fria luften och vandrade omkring i flera timmar, tills jag uttröttad föll ned under ett träd och der inslumrade. Att mina känslor voro uppdrifna till den högsta grad, kan man lätt föreställa sig; naturligt var det derföre, att jag, äfven i sömnen, skulle förföljas af samma rysliga skådespel, hvari jag vakande deltagit. Sömnen är ju blott en spegel af lifvet, der våra passioner, tankar, ord och gerningar äro aftecknade, men hvaråt inbillningen gifver sin förblandning och sitt förvirrade ljus; synvillan är ofta så mäktig, att menniskan efter uppvaknandet knappt kan öfvertyga sig att hon befunnit sig i en dröm och icke i verkligheten. Upprörd, såsom jag var, vid inslumrandet, borde jag vänta mig att för min åsyn återfinna de scener, som stodo lifligt intryckta i min känsla — de uteblefvo ej heller. Jag tyckte mig ännu en gång betrakta Marias lik i mina armar — jag såg till och med hennes bleka vålnad uppresa sig ur grafven och hörde den tilltala mig: ”Hvarföre stannar du här på denna främmande jord, sedan dina armar ej mer bära några bojor? På Delawares ständer är ditt brott bortglömdt och genom min död försonadt. Återvänd dit, och lef upp på nytt igen, ty ingen skall der igenkänna den fordne brottslingen, som i folkets tankar redan i
