Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
en kall vind gungade de långa, sega bokgrenarne, och konsul Garman gick in.
Och trädgården låg stilla och grodde igen af träd och buskar och förvildade häckar. Täta kronor hvälfde sig ut öfver gångarne, trängde hvarandra, kämpade sig fram eller dogo ut och förkrymptes i skuggan under vattendroppet från de andra. Och högt uppe och lågt nere sköto grenar ut, ständigt inkräktande på den lilla fläcken omkring paviljongen, der dammen blef mindre år för år.
Men när man böjde grenarne till sidan och trängde in i det förvildade snåret, kunde man ännu se spår af de rätvinkliga gångarne och af de små klippta dockhäckarne. Der var mörkt och fuktigt, halt af grön mossa, och en gammal utdöd lukt af buxbom, som ruttnade.
