Sida:Skeppar Worse.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 159 —

De fingo sina kritpipor tända och sutto en lång stund moltysta och rökte. Ingen hade lust att börja.

»Är här någon, som vet priset på salt norrut i Bergen?» frågade Endre Egeland; han var helst böjd för att hoppa öfver det obehagliga.

Men det såg ut som om ingen visste något om saltprisen; det var klart, att någonting annat skulle afhandlas.

»Ja, ja,» suckade Sivert Jespersen, »vi kunna nog ha godt af sådant också!»

»Visserligen,» svarade en annan, »fins det tillräckligt med fel att rätta och bestraffa både hos dig och mig.»

»Du ser grandet i din broders öga, men bjelken i ditt eget blir du ej varse,» inpassade nu Nicolai Egeland behändigt.

»Det är icke alltid qvinnoråd och qvinnotal förmildra en man,» sade den gamle färgaren stilla.

Det blef en paus, till dess alla, till och med Nicolai Egeland, hade förstått. Derpå var det en som sade: »Vi behöfva mycket folk vid gården i år; Vår herre har välsignat både vår äng och vår åker.»

Det var en gård vid staden, som flera af haugianerna egde gemensamt.

»Mest behöfva vi en, som både kan lägga hand vid arbetet och förstår att samla tjenarne och arbetsfolket till uppbyggelse under hvilotimmarne,» sade Sivert Jespersen.

Åter en lång paus; en såg på sin granne, denne såg bort, till vrån, der den gamle färgaren satt; flera ögon riktades nu bort åt det hållet.