Sida:Skriet från vildmarken.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hunden kände, att Thornton hade fattat tag i hans svans, styrde han kurs mot stranden och simmade ditåt med hela sin väldiga styrka. Men det gick långsamt åt land, medan det däremot bar nedåt strömmen med häpnadsväckande fart. Och litet längre bort hördes det olycksdigra bruset från ett ställe där den vilda strömmen blev ännu vildare och slets i virvlande trasor av klippspetsar, som stucko upp ur skummet, likt tänder i en kolossal kam. Vid det sista branta fallets början var vattnets drivkraft fruktansvärd och Thornton visste att det var omöjligt att nå stranden. Han skrapade häftigt över en klippspets, slungades över en annan och slogs emot den tredje med överväldigande kraft. Och nu klängde han sig fast vid dess slippriga spets med bägge händerna, varvid han släppte Buck, och över det virvlande vattnets brus skrek han: »Gå, Buck! Gå!»

Buck förmådde icke heller hålla sig kvar; han fördes utför strömmen, oaktat ett förtvivlat motstånd, och det var honom omöjligt att vända tillbaka. Då han hörde Thornton upprepa sin befallning, vände han sig till hälften i vattnet och lyfte upp huvudet som om han ville kasta en sista blick på sin husbonde, varefter han lydigt vände sig mot stranden. Han simmade med väldig kraft och drogs i land av Hans och Pete just på den punkt, bortom vilken all räddning var omöjlig.

117