Sida:Skriet från vildmarken.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


»Han knusar en för var dag och två på sönda’n», svarade föraren, som nu klättrade upp på sin vagn och satte hästarna i gång.

Buck kom till sans igen, men det var slut med hans krafter. Han låg där han hade fallit, och därifrån betraktade han mannen i röda tröjan.

»Lyder namnet Buck», sade denne för sig själv, sedan han hade läst igenom krögarens brev, som innehöll en noggrann beskrivning på buren och dess innehåll. »Seså Buck, min pojke», tillade han i uppmuntrande ton, »nu ha vi haft vår lilla muntration, och det bästa vi kan göra är att låta det stanna vid den. Du har fått lära dig veta din plats, och jag vet min. Var nu en snäll pojke, så skall allt gå bra och du får god mat. Men är du elak, så skall jag snart ta det ur dig. Begriper du det?»

Medan han sade detta, klappade han oförskräckt Bucks huvud, som han förut hade givit så obarmhärtiga slag, och fastän raggen ovillkorligt reste sig vid beröringen med mannens hand, underkastade sig hunden utan vidare denna smekning. Så gick mannen efter vatten, och Buck drack med begärlighet, varpå han efter en stund fick ett duktigt mål rått kött som han tog bit efter bit ur sin besegrares hand.

Han var slagen, det visste han, men han var likväl icke alldeles bruten. Han insåg en gång för alla att han icke hade någon utsikt att kunna stå sig mot

17

Skriet från vildmarken. 2.