Sida:Skriet från vildmarken.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


en man med påk. Han hade fått en allvarsam läxa, och han glömde den aldrig i hela sitt följande liv. Påken var som en uppenbarelse för honom. Det var hans invigning under urtidslagens välde och han gick den till mötes på halva vägen. Livet fick en hårdare prägel, och på samma gång som han oförfärad insåg detta, väcktes också all den list och slughet som låg gömd i hans natur. Allt som tiden led kommo flera hundar, somliga i burar och andra ledda vid rep somliga fogliga och stilla, andra ursinniga och rasande som han hade varit, och alla, den ene efter den andre, såg han falla till föga för mannen i röda tröjan. Och för varje gång han fick bevittna ett nytt grymt uppträde inpräglades läxan allt djupare hos Buck: en man med påk var en laggivare, en härskare som skulle lydas men inte nödvändigt krusas. Ty därtill gjorde Buck sig aldrig skyldig, fastän han många gånger såg tuktade hundar lisma mot mannen och vifta på svansen och slicka hans hand. Men han såg också en hund, som varken ville krusa eller lyda, mista sitt liv under kampen om herraväldet.

Då och då kommo främmande karlar, som talade ivrigt och inställsamt och på alla slags sätt och vis till mannen med röda tröjan. Och då pengar räknades upp, togo de främmande någon eller några av hundarna med sig bort. Buck undrade vart de togo vägen, ty de kommo aldrig igen, men han hyste en stor

18