Sida:Skriet från vildmarken.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Den andra hunden gjorde intet försök till närmande, ej heller brydde de övriga sig om honom, men han gjorde icke heller något försök att stjäla från de nykomna. Han var en vresig och surmulen krabat, och han visade Curly mycket tydligt att han ville vara i fred, och att det skulle bli väsen av, om han icke fick vara det. Denne hund hette »Dave», och han bara åt och sov och gäspade emellanåt och hyste icke det ringaste intresse för någonting, icke ens då Narvalen passerade »Drottning Charlottas sund» och rullade och krängde och levde som om fartyget vore besatt. Buck och Curly voro halvvilda av rädsla, men Dave lyfte endast förargad på huvudet och gav dem en likgiltig blick, gäspade och somnade på nytt.

Dag och natt arbetade fartygets puls lika outtröttligt, och fastän den ena dagen var tämligen lik den andra, märkte Buck att luften småningom blev kallare. Slutligen tystnade propellerns dunk en morgon, och det uppstod ett ovanligt rörligt liv ombord på Narvalen. Buck hörde det liksom de andra hundarna, och han begrep att en förändring förestod. François löste hundarna och förde dem upp på däck. Vid första steg på det kalla golvet däruppe sjönko Bucks fötter ned i någonting vitt och svampaktigt som liknade grus. Han drog sig häftigt tillbaka med ett fnysande. Mera av det vita stoftet föll genom luften. Han riste på sig, men det föll mer och mer. Så vädrade

21