Sida:Stolthet och fördom.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105

— Jag hade aldrig trott, att mr Darcy var så elak — fastän jag aldrig tyckt om honom, hade jag aldrig haft så dålig tanke om honom. Jag trodde, att han föraktade sina medmänniskor i allmänhet, men jag misstänkte inte, att han nedlät sig till sådan ondskefull hämnd, sådan orättvisa, sådan omänsklighet.

Efter några minuters eftertanke fortsatte hon emellertid: — Jag kommer verkligen ihåg, att han en dag på Netherfield berömde sig av sitt oförsonliga agg, sin oförsonliga sinnesart. Hans lynne måtte vara förfärligt.

— Jag kan ej lita på mig själv i detta stycke, svarade Wickham, jag kan näppeligen vara rättvis mot honom.

Elisabet försjönk åter i djupa tankar, och efter en stund utropade hon: — Att på detta sätt behandla sin fars gudson, vän och gunstling! Hon kunde ha tillagt: En ung man därtill sådan som ni, vars utseende redan utgör en borgen för att ni är en god människa — men hon nöjde sig med att säga: Och därtill en person, som förmodligen varit hans kamrat från barndomen, på det intimaste sätt, som jag tror ni sade, förbunden med honom!

— Vi voro födda i samma församling, inom gränserna av samma park; största delen av vår ungdom tillbragte vi tillsammans, boende i samma hus, delande samma nöjen, föremål för samma faderliga omsorg. Min far ägnade sig till en början åt det yrke, som er morbror, mr Philips, tycks utöva med sådan heder, men han upphörde därmed för att