hennes motvilja mot mr Collins. Planen lovade omväxling, och som med en sådan mor och så föga sympatiska systrar hemmet icke kunde vara helt tillfredsställande, var ett litet ombyte icke ovälkommet för sin egen skull. Resan skulle för övrigt ge henne tillfälle att råka Jane; kort sagt, då tiden för avresan närmade sig, skulle hon ha varit mycket missbelåten med ett uppskov. Allt gick emellertid utan hinder och bestämdes slutligen i enlighet med Charlottes första plan. Elisabeth skulle följa med sir William och hans andra dotter. Reseplanen förbättrades i tid därigenom, att man beslöt att tillbringa en natt i London, och den blev så fullkomlig, som en sådan kan vara.
Elisabets enda bekymmer var, att hon skulle lämna sin far, som utan tvivel skulle komma att sakna henne och som, när det kom till kritan, så litet tyckte om att hon reste, att han bad henne skriva till honom och nästan lovade att besvara hennes brev.
Hennes avsked från mr Wickham var särdeles vänligt, å hans sida till och med mer än så. Hans nuvarande intresse kunde icke komma honom att glömma, att Elisabet hade varit den första, som varit föremål för hans uppmärksamhet och förtjänat den, den första, som lyssnat till honom och visat honom medkänsla, den första han beundrat, och då han sade farväl till henne, varvid han önskade henne all slags trevnad, påminde henne om vad hon hade att motse hos lady Catherine de Bourgh, och uttryckte den förhoppningen, att deras omdöme om henne —
