Sida:Stolthet och fördom.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
219

— Jag har inte ännu fyllt tjuguett.

När herrarna slutit sig till dem och man hade druckit te, framsattes spelborden. Lady Catherine, sir William, mr och mrs Collins satte sig ned för att spela lomber, och som miss de Bourgh ville spela kasino, hade de två flickorna den äran att jämte mrs Jenkinson bli hennes medspelare. Det gick synnerligen slött till vid deras bord. Knappast en stavelse yttrades, som icke hade avseende på spelet, utom när mrs Jenkinson uttryckte sina farhågor, att miss de Bourgh var för varm eller för kall eller att ljuset var för starkt eller för svagt för henne. Det gick åtskilligt livligare till vid det andra bordet. Lady Cather ne talade oavbrutet, påpekade de tre andras misstag och berättade historier om sig själv. Mr Collins instämde i allt, vad hennes nåd sade, tackade henne för varje mark, han vann, och bad om ursäkt, då han tyckte, att han vann för många. Sir William sade icke mycket. Han riktade sitt minne med anekdoter och högadliga namn.

När lady Catherine och hennes dotter hade spelat så länge, som de önskade, togos borden bort, en vagn erbjöds åt Mrs Collins, som tacksamt antog anbudet, och order därom utfärdades genast. Sällskapet samlades därpå kring brasan för att höra lady Catherine bestämma, vilket väder man skulle få den följande dagen. Dessa meddelanden avbrötos av vagnen, som körde fram, och efter många tacksägelser av mr Collins och många bugningar av sir William begåvo de sig i väg. Så snart de anträtt färden, uppmanades Elisabet av sin frände att säga