Sida:Stolthet och fördom.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

2

Hon kunde icke tänka på Darcys avresa från Kent utan att på samma gång erinra sig, att hans kusin skulle följa med honom, men överste Fitzwilliam hade tydligt visat, att han ej hade några avsikter alls, och hur angenäm han än var, ämnade hon icke bli olycklig för hans skull.

Under det hon gjorde detta klart för sig, for hon plötsligt upp vid en ringning på dörrklockan och hon blev en smula oroad av den tanken, att det kunde vara överste Fitzwilliam själv, som en gång förut hade kommit på besök sent på aftonen och kanske nu kom särskilt för att fråga om hennes befinnande. Men blott ett ögonblick fick denna tanke rum hos henne, och hon blev på ett helt annat sätt bragt ur fattningen, då hon till sin ytterliga förvåning såg mr Darcy stiga in i rummet. På ett brådskande sätt började han genast fråga efter hennes tillstånd och sade, att hans besök berodde på hans önskan att få veta, att hon var bättre. Hon svarade honom med kall hövlighet. Han blev sittande några ögonblick, sedan steg han upp och gick fram och tillbaka i rummet. Elisabet var häpen, men sade icke ett ord. Efter några minuters tystnad kom han fram till henne mycket upprörd och sade:

— Jag har kämpat förgäves. Det hjälper inte. Mina känslor låta sig inte kvävas. Ni måste låta mig säga er, hur varmt jag beundrar och älskar er.

Elisabets förvåning var outsäglig. Hon stirrade rodnande, tvivlade, om hon hörde rätt, och var tyst. Han såg däri en tillräckligt stor uppmuntran, och yppandet av allt vad han kände och länge hade