Sida:Stolthet och fördom.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

4

som lagts i dagen, huru litet besvarade de än må vara. Det är naturligt, att man bör hysa erkänsla, och om jag kunde känna tacksamhet, skulle jag nu tacka er. Men jag kan det icke — jag har aldrig önskat att bli avhållen av er, och ni har säkerligen mot er vilja låtit denna känsla få insteg hos er. Det gör mig ont att ha vållat en person smärta. Jag har emellertid gjort det utan min vetskap, och jag hoppas, att den skall bli av kort varaktighet. De känslor, som, efter vad ni säger, länge ha hindrat er från att uttala er böjelse, kunna nog utan svårighet övervinna denna smärta, sedan ni givit mig denna förklaring.

Mr Darcy, som stod lutad mot spiselkransen med blicken fäst på hennes ansikte, tycktes höra hennes ord med ej mindre harm än förvåning. Han blev blek av vrede och hans upprörda sinnestillstånd avspeglade sig i varje drag. Han kämpade för att synas behärskad, och han ville icke öppna munnen, förrän han trodde sig hava nått detta mål. Denna paus var förfärlig för Elisabet. Slutligen sade han med konstlat lugn:

— Detta är således det enda svar, jag har den äran att vänta av er! Kanske jag kunde bedja att få veta, varför jag på detta sätt får ett avslag, framfört utan ens ett försök till hövlighet. Men det är av ringa betydelse.

— Jag kunde lika väl fråga, svarade hon, varför ni med så tydlig avsikt att förolämpa och skymfa mig vill säga mig, att ni håller av mig mot er vilja, i strid mot ert förstånd och till och med mot er