Sida:Stolthet och fördom.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

6

Med låtsat lugn svarade han då: — Jag vill inte förneka, att jag gjort allt, som stod i min makt, för att skilja min vän från er syster, eller att jag gläder mig över min framgång. Jag har varit mera godhjärtad mot honom än mot mig själv.

Elisabet försmådde att visa sig uppfatta denna fina reflexion, men dess mening undgick henne icke, ej heller var den ägnad att slå an på henne.

— Men det är icke endast på denna sak, fortsatte hon, som min motvilja mot er beror. Långt innan detta hade inträffat, var mitt omdöme om er färdigt. Er karaktär hade blivit klar för mig genom den skildring därav, som jag för många månader sedan fick av mr Wickham. Vad har ni att säga om denna sak? Kan ni till ert försvar anföra någon inbillad handling av vänskap? Eller kan ni lura andra genom någon vrängd framställning?

— Ni hyser ett livligt intresse för den där herrns angelägenheter, sade Darcy i en mindre lugn ton och med blossande kinder.

— Vem som känner de olyckor som, träffat honom, kan låta bli att hysa intresse för honom?

— Hans olyckor! upprepade Darcy föraktfullt, ja, hans olyckor ha i sanning varit stora!

— Och ni har varit skulden därtill, utropade Elisabet med kraft. Ni har bragt honom till hans nuvarande tillstånd av fattigdom — relativ fattigdom. Ni har undanhållit honom de fördelar, som, enligt vad ni måste veta, voro honom tillämnade. Ni har berövat de bästa åren i hans liv det oberoende, som med rätta tillkom honom och som han så väl