Sida:Stolthet och fördom.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

9

krafterna sveko henne alldeles, och hon satte sig ned och grät en halvtimmes tid. Hennes häpenhet, då hon begrundade vad som hänt, ökades varje gång hon i tankarna genomgick det. Att hon skulle mottaga ett giftermålsanbud av mr Darcy! Att han skulle ha varit kär i henne så många månader — och så kär, att han ville gifta sig med henne trots alla de invändningar, som hade kommit honom att hindra sin väns giftermål med hennes syster och som i hans egen sak måste synas ha samma vikt — detta var hart när otroligt! Det var visserligen smickrande för henne att, utan att veta det, ha väckt en så stark känsla hos honom, men hans stolthet, hans avskyvärda stolthet — hans skamlösa förklaring, vad han hade gjort med avseende på Jane, den oförlåtliga självsäkerhet, varmed han erkänt detta, fastän han icke kunde försvara det, det känslolösa sätt, varpå han talat om mr Wickham, vars grymma behandling han icke sökt förneka — allt detta besegrade snart det medlidande, som tanken på hans djupa böjelse ett ögonblick hade väckt hos henne. Hon fortsatte dessa dystra betraktelser, till dess ljudet av lady Catherines vagn kom henne att tänka på, hur föga skickad hon var att möta Charlottes prövande blick, och hon skyndade till sitt rum.