Sida:Stolthet och fördom.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

11

fram och uttalade hennes namn. Hon hade vänt sig bort, men då hon hörde sitt namn nämnas, ehuru med en stämma, som visade, att det var mr Darcy, gick hon åter fram till grinden. Han hade i detta ögonblick också nått den och hållande fram ett brev, som hon instinktmässigt tog, sade han med en blick av högdraget lugn: — jag har promenerat en stund i gröna gången i hopp att möta er. Vill ni göra mig den äran att läsa detta brev? Och med en lätt bugning gick han åter in i parken och var snart ur sikte.

Utan att vänta sig något nöje, men med den största nyfikenhet, öppnade Elisabet brevet, och med alltjämt stigande förvåning märkte hon, att kuvertet innehöll två med mycket sammanträngd stil fullskrivna postpappersark. Under det hon gick vägen framåt, började hon läsa brevet. Det var daterat »Rosings klockan åtta på morgonen» och lydde som följer:

»Låt er ej oroas, fröken, då ni mottager detta brev, av den farhågan, att det innehåller ett upprepande av de känslor eller ett förnyande av de anbud, som härom kvällen voro så motbjudande för er. Jag skriver utan någon avsikt att vålla er smärta eller förödmjuka mig genom att dröja vid känslor, som med hänsyn till bådas lycka ej för snart kunna glömmas, och den ansträngning, som skrivandet och genomläsandet av detta brev måste kosta, hade kunnat undvikas, om inte min karaktär hade fordrat, att det blev skrivet och läst. Ni måste därför förlåta, att jag tar mig den friheten att ta er