Sida:Stolthet och fördom.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

19

naturligt. Han hade funnit de juridiska studierna högst ofruktbara, och han var nu fast besluten att låta prästviga sig, om jag ville kalla honom till det ifrågavarande pastoratet; han litade på att jag utan allt tvivel skulle göra detta, då han var förvissad om att jag ej hade någon annan att sörja för och att jag icke kunde ha glömt min vördade faders avsikter. Ni kan knappast klandra mig, därför att jag vägrade att gå in på denna hans begäran eller därför att jag motsatte mig varje upprepande därav. Hans förbittring var lika stor som hans ekonomiska ställning var eländig, och hans smädelser mot mig inför andra voro otvivelaktigt lika våldsamma som de förebråelser, han riktade mot mig själv. Efter denna tid var det alldeles slut med bekantskapen mellan oss. Jag vet ej, hur han drog sig fram. Men i somras gjorde han sig åter påmind hos mig på ett ytterst obehagligt sätt.

Jag måste nu omtala en händelse, som jag helst ville glömma själv och som ingenting mindre än de nuvarande tvingande omständigheterna skulle kunna förmå mig att yppa för någon mänsklig varelse. Då jag sagt så mycket, hyser jag ej något tvivel om er tystlåtenhet. Min syster, som är mer än tio år yngre än jag, ställdes under förmynderskap av min mors systerson, överste Fitzwilliam, och mig. För omkring ett år sedan togs hon ur skolan, och ett hem anordnades åt henne i London; i fjol sommar gjorde hon tillsammans med den dam, som förestod hemmet, ett besök i Ramsgate, och dit kom också mr Wickham, tvivelsutan avsiktligt, ty det visade sig,