Sida:Stolthet och fördom.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

23

betänklig likhet med den historia, han själv berättat om sig, då voro hennes känslor ännu mera pinsamma och svåra att bestämma. Hon intogs av förvåning, fruktan, ja, till och med av skräck. Hon ville alldeles icke sätta tro därtill och utropade upprepade gånger: — Detta måste vara falskt! Det kan inte vara sant! Det måste vara den grövsta osanning! — Och när hon hade genomgått hela brevet, fastän hon knappt visste något om innehållet i den sista eller de två sista sidorna, stoppade hon hastigt in det och försäkrade, att hon icke skulle bry sig om det, aldrig mer kasta en blick i det.

I detta upprörda sinnestillstånd, med tankar, som irrade än hit, än dit, gick hon vidare, men det hjälpte icke; om en halv minut vecklade hon upp brevet igen, och, i det hon sansade sig så gott hon kunde, började hon åter den förödmjukande läsningen av allt, som angick Wickham, varvid hon behärskade sig så mycket, att hon undersökte betydelsen av varje mening. Redogörelsen om det förhållande, vari han stod till familjen på Pemberley var just vad han själv berättat därom, och vad som sades om den avlidne mr Darcys godhet mot honom, ehuru hon aldrig vetat, huru stor den varit, överensstämde även med hans egna ord. Så långt bekräftade de båda berättelserna varandra, men då hon kom till testamentet, var skillnaden betydlig. Vad Wickham sagt om pastoratet stod ännu livligt för hennes minne, och då hon påminde sig själva ordalagen, var det omöjligt att icke inse, att endera parten gjort sig skyldig till stor osannfärdighet, och