Sida:Stolthet och fördom.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
47

FYRTIONDE KAPITLET.

Elisabet kunde icke längre betvinga sin otåliga önskan att meddela Jane vad som hänt, och slutligen, sedan hon beslutat att förtiga alla detaljer, som angingo hennes syster, och berett henne på en stor överraskning, berättade hon morgonen därpå för henne det huvudsakliga av den scen, som ägt rum mellan henne och mr Darcy.

Miss Bennets förvåning minskades snart tack vare den starka systerliga tillgivenhet, som kom henne att finna varje beundran av Elisabet helt naturlig, och inom kort lämnade hennes häpenhet rum för andra känslor. Hon var ledsen över att mr Darcy framfört sitt frieri på ett sådant sätt, som var så föga ägnat att befordra framgången därav, men hon var ännu mera bedrövad över den smärta, som hennes systers avslag vållat honom.

— Det var orätt av honom, sade hon, att känna sig så säker om att lyckas, och han borde inte ha visat det, men tänk, hur mycket större hans missräkning därför skall vara.

— Det gör mig verkligen hjärtligt ont om honom, svarade Elisabet, men han har andra känslor, som troligtvis snart komma att undantränga hans tycke för mig. Du klandrar mig väl inte därför att jag avslog hans anbud?

— Klandrar dig! Visst inte.

— Men du klandrar mig därför att jag talat så väl om Wickham?