Sida:Stolthet och fördom.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

65

Sedan Elisabet hade glatt sig över Wickhams avfärd, gav henne förlusten av regementet ej vidare anledning till tillfredsställelse. Bjudningarna i trakten voro mindre omväxlande än förut, och hemma hade hon en mor och en syster, vilkas ständiga jämmerlåt över hur tråkigt allting var riktigt fördystrade deras hemliv. Ehuru Kitty med tiden åter kunde sansa sig, sedan de, som stört hennes lugn, kommit bort, så var det troligt, att hennes yngre syster, vars anlag voro av ännu farligare art, skulle förhärdas i sin dårskap och självsäkerhet genom den dubbla fara, som en vistelse vid en badort och ett fältläger medförde. Hon fann därför på det hela taget, att en händelse, som hon motsett med otålig längtan, icke, då den inträffade, skänkte henne all den tillfredsställelse, som hon lovat sig. Det var därför nödvändigt att tänka på någon annan tid, då en verklig lycka kunde vinnas, att ha någon annan punkt, vid vilken hennes önskningar och förhoppningar kunde fästa sig, och genom att i förväg glädja sig åt ett nöje söka tröst mot det närvarande och bereda sig på en ny missräkning. Hennes tur till de nordengelska sjöarna var nu föremålet för hennes gladaste tankar; den var hennes bästa tröst under alla de ledsamma stunder, som hennes mors och Kittys missnöje gjorde oundvikliga, och om hon kunde ha fått Jane med, skulle planen till alla delar ha varit fullkomlig.

Men det är en lycka, tänkte hon, att jag har någonting att önska. Om allt vore fullständigt ordnat, så skulle jag säkert bli besviken. Men nu, då

5. — Austen. II.