Sida:Stolthet och fördom.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

81

ofta och på ett så brådskande sätt, att det tydligen visade, att han ej rätt visste till sig.

Slutligen tycktes han icke vidare veta, vad han skulle säga, och sedan han stått några ögonblick utan att yttra ett ord, gjorde han slag i saken och tog farväl.

De andra gingo då fram till Elisabet och uttryckte sin beundran över hans utseende, men hon hörde icke ett ord, och helt upptagen av sina egna känslor, följde hon dem under tystnad. Hon var överväldigad av blygsel och förtret. Att hon kommit dit var det olyckligaste, det mest oförnuftiga tilltag i världen! Hur besynnerligt måste det icke förefalla honom! I vilken ful dager måste hon icke framstå för en så högdragen man! Det kunde se ut, som om hon med avsikt hade ställt sig i hans väg igen! Ack, varför hade hon kommit hit? Och varför kom han på detta sätt en dag innan han var väntad? Om de bara hade varit ute tio minuter förr, skulle de ej ha upptäckts av honom, ty det var tydligt, att han just nyss hade anlänt, att han ett ögonblick förut hade stigit ner från sin vagn eller sin häst. Hon blygdes åter och återigen över det vanvettiga i detta möte. Och hans sätt mot henne, som var så frappant förändrat, vad kunde det betyda? Det var förvånande, att han ens talade till henne, men att han gjorde det med så stor artighet, att han gjorde sig underrättad om hennes familj! Aldrig i sitt liv hade hon sett honom så litet högtidlig i sitt sätt, aldrig hade han tilltalat henne med så stor vänlighet som vid detta oväntade

6. — Austen. II.