Sida:Stolthet och fördom.djvu/351

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

97

man, som var förtjust i sällskapsliv, var fullkomligt villig att antaga det, vågade hon gå i god för att Elisabet skulle komma med, och middagen utsattes till dagen efter den nästa.

Bingley uttryckte sin stora glädje över att få återse Elisabet, då han ännu hade mycket att säga henne och många frågor att göra om alla deras vänner i Hertfordshire. Elisabet, som tolkade allt detta som en önskan hos honom att få höra henne tala om sin syster, kände sig glad, och på grund härav liksom av åtskilliga andra orsaker ansåg hon sig, då de besökande lämnade dem, kunna se tillbaka på den förflutna halvtimmen med en viss tillfredsställelse, ehuru hon, medan den pågick, haft föga nöje därav. Ivrig som hon var att få bli ensam och rädd för frågor eller anspelningar av sin morbror och moster, stannade hon hos dem endast så länge, att hon fick höra deras fördelaktiga tankar om Bingley, och skyndade sedan bort för att kläda sig till middagen.

Men hon hade icke något skäl att frukta mr eller mrs Gardiners nyfikenhet, det var icke deras önskan att avtvinga henne någon bekännelse. Det var tydligt för dem, att hon kände mr Darcy mycket bättre, än de förut föreställt sig, det var också tydligt, att han var mycket förälskad i henne. De sågo mycket, som intresserade dem, men ingenting som kunde berättiga dem att göra några frågor.

De voro nu mycket angelägna att ha en god tanke om mr Darcy, och såvitt de på grund av sin bekantskap med honom kunde döma, funno de ingenting att klandra hos honom. De kunde icke annat

7. — Austen. II.