aftonen tycktes henne ganska lång, var den dock icke lång nog att avgöra hennes känslor gentemot en person på detta herresäte, och hon låg vaken under försök att komma på det klara därmed. För visso hatade hon honom icke. Nej, hennes hat hade för länge sedan försvunnit, och hon hade nästan lika länge blygts över att hon mot honom hyst en känsla, som kunde få detta namn. Den aktning som hos henne framkallats av övertygelsen om hans värdefulla egenskaper, hade, ehuru hon i början endast motvilligt gav rum däråt, upphört att för henne kännas motbjudande, och den utvecklades nu till en mera vänskaplig känsla, tack vare det för honom så fördelaktiga vitsord, som hon dagen förut fått höra och som framställt hans karaktär i så vackert ljus. Men framför allt var det en känsla, som mer än aktning och vördnad hos henne väckte en vänlig sinnesstämning mot honom och som hon icke kunde lämna utan avseende. Det var tacksamhet — tacksamhet icke blott för att han en gång hade älskat henne, utan för att han ännu älskade henne tillräckligt för att kunna förlåta henne det självsvåldiga och bittra sätt, varpå hon avvisat hans anbud, och alla de orättvisa anklagelser, som åtföljde hennes avböjande svar. Hon hade varit övertygad om att han skulle undvika henne som sin värsta fiende, och nu tycktes han vid detta tillfälliga sammanträffande vara högst angelägen om att fortsätta bekanskapen med henne, och utan att lägga sina känslor i dagen på något ogrannlaga sätt eller uppträda på något egendomligt vis, sökte han göra ett gott intryck på
