hon kunde ha älskat honom som nu, då det var slut med allt hopp.
Men tanken på henne själv, ehuru den ville tränga sig på henne, kunde icke helt upptaga henne. Lydia, den förödmjukelse, det lidande, hon vållade dem alla, undanträngde snart hos henne varje personligt bekymmer; hon betäckte ansiktet med sin näsduk och hängav sig helt och hållet åt sin sorg, och efter flera minuters tystnad väcktes hon till medvetande om situationen av mr Darcys stämma. På ett sätt, som vittnade om medkänsla, men på samma gång lät tvunget, sade denne: — Jag är rädd för att ni länge önskat, att jag skulle avlägsna mig, och jag har ingenting annat att anföra som ursäkt för att jag stannar än mitt verkliga, fastän gagnlösa deltagande. Gud give, att å min sida något kunde göras eller sägas, som kunde skänka er tröst i en sådan smärta! Men jag vill inte plåga er med fruktlösa önskningar, med vilka jag kan synas göra mig förtjänt av er tacksamhet. Jag är rädd för att denna olycksaliga affär skall hindra min syster från att få det nöjet att se er på Pemberley i dag.
— Ja. Var så snäll och framför vår ursäkt till miss Darcy. Säg, att angelägna göromål göra, att vi genast måste bege oss hem. Dölj den sorgliga sanningen så länge som möjligt — jag vet, att det inte kan bli länge.
Han försäkrade henne oförbehållsamt om sin tystlåtenhet, uttryckte ånyo sitt djupa deltagande i i hennes smärta, önskade en lyckligare utgång av
