Sida:Stolthet och fördom.djvu/467

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
213

Elisabet fann med glädje, att han icke hade omtalat sin väns inblandning i saken, ty fastän Jane hade det ädlaste och mest förlåtande hjärta i världen, visste hon, att det var en omständighet, som måste nedsätta Bingley i hennes tankar.

— Jag är säkerligen den lyckligaste varelse, som någonsin levat! utropade Jane. O, Lizzy, varför har jag på detta sätt blivit utvald och lyckliggjord framför alla de mina! Om jag bara kunde få se dig lika lycklig! Om det bara funnes en annan sådan man för dig!

— Om du också skulle ge mig fyrtio sådana män, så kunde jag aldrig bli lika lycklig som du. Jag kan aldrig få njuta samma lycka som du, förrän jag får ditt sinnelag, din godhet. Nej, nej, låt mig sköta mig själv; kanske, om jag har riktigt god tur, kan jag i sinom tid påträffa en annan mr Collins.

Det kunde icke länge bli en hemlighet, hur sakerna stodo i familjen på Longbourn. Mrs Bennet hade rättighet att anförtro den åt mrs Philips, och hon vågade, utan att ha fått tillåtelse därtill, yppa den för alla sina grannar i Meryton.

Familjen Bennet förklarades ofördröjligen vara den lyckligaste i världen, fastän endast några få veckor förut, då Lydia rymt, den allmänt utpekades såsom förutbestämd för olycka.