Sida:Stolthet och fördom.djvu/482

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
228

slog henne plötsligen, att det möjligtvis kunde vara från lady Catherine, och hon förutsåg med fasa, alla förklaringar, som skulle följa därpå.

Hon följde sin far till eldstaden, och båda satte sig ned. Därpå sade han:

— Jag har i dag på morgonen fått ett brev, som ytterligt förvånat mig. Som det huvudsakligen angår dig, bör du få veta dess innehåll. Jag visste inte förut, att jag hade två döttrar, som stå i begrepp att ingå gifte. Låt mig lyckönska dig till en mycket förnämlig erövring.

Blodet rusade upp i Elisabets ansikte, övertygad som hon ögonblickligen blev, att det var ett brev från systersonen, och icke från mostern, och hon var oviss, om hon skulle bli glad över att han över huvud förklarade sig, eller förargad över att brevet icke snarare var skrivet till henne själv. Emellertid fortsatte hennes far:

— Du ser skyldig ut. Unga flickor ha stor skarpsinnighet i dylika saker, men jag vågar påstå, att inte ens din skarpsinnighet kan utlista namnet på din beundrare. Det här brevet är från mr Collins.

— Från mr Collins? Vad kan han ha att säga?

— Någonting, som går rakt på sak, naturligtvis. Han börjar med lyckönskningar med anledning av min äldsta dotters förestående giftermål, som han tycks ha fått reda på av någon av de snälla, skvalleraktiga medlemmarna av familjen Lucas. Jag skall inte hålla dig i spänning genom att läsa upp, vad han säger om denna sak. Det som avser dig själv lyder på följande sätt: »Sedan jag sålunda till er