Sida:Stolthet och fördom.djvu/495

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

241

Och ehuru han protesterade mot detta uttryck, fann hon att det nog ägde sin riktighet.

— Aftonen innan jag reste till London, sade han, tillstod jag för honom något, som jag borde ha erkänt långt före detta. Jag omtalade för honom allt, som inträffat och som var ägnat att göra min föregående inblandning i hans affärer till en oförnuftig och oförsynt handling. Hans förvåning var stor. Han hade inte haft den ringaste aning därom. Jag omtalade dessutom för honom, att jag trodde, att jag misstagit mig i mitt antagande, att din syster var likgiltig för honom och som jag lätt kunde märka, att hans kärlek till henne var oförminskad, hyste jag inte något tvivel om att deras förening skulle bli lycklig.

Elisabet kunde icke låta bli att le åt det obesvärade sätt, varpå han tog sin vän under sin ledning.

— Talade du på grund av din egen iakttagelse, sade hon, då du lät honom veta, att min syster älskade honom, eller endast på grund av de upplysningar, jag gav dig i våras?

— På grund av egen iakttagelse. Jag hade noga iakttagit henne under de två besök jag kort förut gjort här, och jag var övertygad om hennes böjelse.

— Och jag förmodar, att din övertygelse omedelbart skänkte honom visshet.

— Ja, det gjorde den. Bingley är på det mest naturliga sätt anspråkslös. Hans misstro till sig själv hade hindrat honom att lita på sitt eget omdöme i en så vansklig sak, men hans förlitande på

16. — Austen. II.