att Darcy kunde förmås att bereda honom en ekonomiskt fördelaktig ställning. Det lyckönskningsbrev, som Elisabet mottog från Lydia med anledning av sitt giftermål, gjorde det klart för henne, att en sådan förhoppning hystes åtminstone av hans hustru, om också icke av honom själv. Brevet lydde sålunda:
- »Min kära Lizzy!
Jag önskar dig lycka. Om du älskar mr Darcy hälften så mycket, som jag älskar min kära Wickham, så måste du vara mycket lycklig. Det är högst glädjande att veta, att du är så rik, och om du inte har något annat att göra, hoppas jag, att du tänker på oss. Jag är säker om att Wickham skulle bli mycket förtjust över en syssla vid hovet, och jag tror inte, att vi ha alldeles tillräckligt med pengar att leva på utan att få någon hjälp. Vilken plats som helst med omkring tre eller fyra hundra punds inkomst om året skulle vara bra, men tala ändå inte med mr Darcy om saken, ifall du helst ser, att du slipper.
Din Lydia».
Som det förhöll sig så, att Elisabet mycket gärna
såg, att hon slapp, försökte hon i sitt svar att sätta
p för alla dylika böner och förhoppningar.
Emellertid sände hon dem ofta sådan hjälp, som det stod
i hennes makt att lämna genom tillämpande av vad
som kunde kallas sparsamhet i hennes privata
utgifter. Det hade alltid varit klart för henne, att
