Sida:Stolthet och fördom.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
76

ledsen över att hon hade föreslagit uppskovet med avfärden, ty hennes motvilja mot den ena systern var mycket större än hennes tillgivenhet för den andra.

Husets herre hörde med verklig ledsnad, att de skulle bege sig av så snart, och försökte upprepade gånger övertyga miss Bennet om att det inte skulle bli nyttigt för henne, att hon ännu inte var tillräckligt återställd, men Jane var fast besluten, då hon kände sig handla rätt.

För mr Darcy var det en välkommen underrättelse — Elisabet hade varit länge nog på Netherfield. Hon fängslade honom mera än han önskade — och miss Bingley var ohövlig mot henne och mera retsam än vanligt mot honom själv. Han beslöt visligen att noga akta sig att nu visa henne något tecken till beundran, någonting, som kunde hos henne väcka förhoppning att en gång lyckliggöra honom, väl inseende, att, om ett sådant hopp hade uppstått hos henne, så måste hans uppförande under den sista dagen väsentligt hava bidragit till att stärka eller gäcka det. Ståndaktig i sin föresats, talade han knappast tio ord med henne under hela lördagen, och ehuru de en gång lämnades ensamma en halvtimme, var han samvetsgrant försjunken i sin bok och ville icke ens se på henne.

På söndagen efter gudstjänsten ägde den av nästan alla efterlängtade skilsmässan rum. Miss Bingleys artighet mot Elisabet växte till sist mycket hastigt, så väl som hennes vänlighet mot Jane, och när de skildes, försäkrade hon den senare, att det alltid