Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

N:O 49.

VARG.

CANIS Lupus. Ulf. Gråben. Kuse. På F. Susi. På Fr. Loup. På E. Wolf. På T. Wolf. På Ital. Lupo. På Sp. Lobo. På R. Wolk.

Ögonöppningen är snedt sittande. Svansen är krokig, med spetsen nedåt vänd.

Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. I. 1. t. p. 70. Cl. 1. — Mammalia Ord. 3. Feræ — Faun. Sv. p. 6. — Retz. Faun. 5v. p. 14. — Thunb. beskrifn. på Sv. djur s. 5. — Penn. Arct. Zool. 1. p. 38. — Ejusd. Britt. Zool. 1. 75. 5. — Buff. Hist. N. VII. p. 39. — Schreb. Säugthiere 3. p. 346. t. 88. — Orphal. Jägerschul. s. 118. — Tänz. Diana. 1. 50. — Ström. Söndm. 1. 391. — Pontoppid. Naturl. v. Norw. 2. — Kalms Res. 2. s. 387. Hillerströms Vestrmanl. Björn- o. Vargfänge. Ups. 1750. — Sveriges Lag Byggn. B. 23. kap.




Om Vargen icke äger alldeles de listiga anlag, som alltid gjort Räfven ryktbar, så har han blifvit det ej mindre genom en glupskhet som utmärker honom bland våra så kallade Vilddjur. Begge arter af Hundslägtet i allmänhet tagit, närma de sig så mycket till den som Naturen bestämde till vår följeslagare, att det äfven gifvits Författare som tvekat om deras specifika åtskillnad från hvarandra. Icke benägne att bifalla sådana gissningar, eller att upprepa några skäl för dem, anse vi dessa djur-arter i naturen fullkomligt skiljaktige, ehuru Zoologen saknar nog tydliga termer att utmärka gränserna dem emellan.

Vargen tillhör icke endast den verldsdel vi bebo, utan är äfven gemensam för Asien och Afrika, och, enligt Kalms intyg, finnes han också i Norra Amerika. Både i gestalt och storlek liknar han närmast Fårhunden, men är vanliligen större, 7 qvarter lång och 5 i höjden. Bakre delen af hufvudet är mycket tjockt, besatt vid sidorna med starka muskler, och löper från ögonen spetsigt utföre liksom på Räfven. Pannan är bred och öppningen af ögonlocken går snedare än på hunden, hvilket ger Vargen ett lömskt utseende. Ögonen äro deremot små och bruna, och lysa. i mörkret. De korta och spetsiga öronen stå rätt upp, och inom gapet, klufvit ända upp mot öronen, visa sig de i käftarne sittande 6 framtänder, 2 stora något utåt böjde betar och 6 — 7 fleruddade oxlar[1] å ömse sidor, samt en lång och sträf tunga. Halsen är medelmåttigt lång, och

  1. I nedra käften äro 7, i den öfre 6 oxeltänder å ömse sidor.