Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
83
VARG.

den månaden som bär hans namn kallades Lupinus[1]; emedan Mars ansågs som Far åt de af Varginnan däggade barnen Romulus och Remus, dikten om hvilken blef Tiberns och stundom Roms egen afbild. Lupercalia voro der Religions fester, för att bevara minnet af den välgörande amman[2], och Lupercal kallades den platsen hvarest man firade dem[3]. Det Romerska krigsbruket att bära samma djurbild på standaren[4], och Heliogabali och Macrini m. fl. mynt äro likaså vittnen om den aktning man hyste för den urgamla sagan.

Men tiderne förändras och tankesätten med dem. De andäktiga begreppen ha blifvit ombytta mot andra, hvilka synas komma naturen närmare. Moralisten har funnit en sinnebild i Vargen för den girige, för Tyrannen, och för den snåla Prelaten, samt med namn af Lupa utmärkt den tygellöst vällustiga Qvinnan[5], medan Teologen skänkt det af Lupus åt kättaren, och till och med åt sin djefvul.

Att man af ett så kringspridt och allmänt bekant djur som Vargen, oaktadt dess elaka rykte, sökt hämta någon nytta, är väl att förmoda. Forntiden, som ägde så många besynnerliga läkmedel, fann äfven flera hos Vargen. Lefvern berömdes af Diosktorides och Galenus i Vattensot och Lefversjuka, och af Rhazes som ett kärleks-retande medel. Istret prisades af Plinius för Ögonkrämpor, och betarne till gnidning af tandköttet på barn plågade för tänder. Huden beredd och lagd öfver bara magen troddes befordra digestion, och skinnet ansågs som ett räddningsmedel för Vattenskräck, då det bars af den som blifvit biten af en rasande Hund. Ännu inbillar sig allmogen i ett af våra Norra Landskap, att i den upptorkade och pulveriserade Varg-strupen, intagen i varmt dricka, finna en säker bot för Hals-svullnad: och lättrogenheten anser den färska spillningen, struken på Boskaps-kreatur, som ett o-

  1. Ausonius.
  2. De afskaffades först af Påfven Galesius, flera sekler efter Roms hedendom.
  3. Ovidius, «Illa (Lupa) loco nomen fecit, locus ipse Lupercal.» Fast. Lib. 2.
  4. Plinius, lib. 10.
  5. Lupanaria är också ett urgammalt Latinskt namn för les Bordels. Claudii beryktade Kejsarinna har med nöje tillnamnet Lycisca.