djurkrets, njuter, liksom i en större oskuld, sitt lugna lif med inskränkta begär, och utan suckar för morgondagen. Och det var ett sådant yrke, som man, i jordens första häfder tillegnade de dödlige, under Silfveråldern.
Fastän nu desse beprisade fördelar af Herdalefnaden, efter Folkslagens olika skick och samhällsordningar, icke kunna öfverallt realiseras, eller, om de samma blott grunda sig i inbillningen, så öfvertygar oss dock verldshistorien och vårt eget fäderneslands, att det gifves stora menniskoflockar, som med boskap omgå från deras barndom, både de och deras fäder [1].
Sådant är det folk, som bebor en nejd, gränsande till den Isiga Norrpolen. Dess varelse och hela ekonomi är grundad ensamt på vården af ett nötdjur, Renen, hvilken närmast till Elgen i sitt slägte, intager nu främsta rummet i denna Tom, liksom den sistnämde redan fått det i den första.
Renen, nästan så stor som ett tu-års gammalt kreatur af allmän Hornboskap, är likväl högbentare och mer smärt till vexten, samt mindre köttfull. Betäckt med täta hår, fällas dessa hvar sommar och nya återvexa gråaktiga, ehuru mörkare i början, men mot hösten mer grånande, utom längs efter ryggen, der en bred svartaktig rand alltid behålles. På halsen och manken äro håren längre, hängande och hvitare, hvilken färg äfven råder öfver och under svansen, som är blott någre tum lång, och står merendels upp, då Renen springer. Likt de idislande djuren, har han endast framtänder i nedre käken, till antalet 8, inåt hvasse och mindre än hos annan boskap. Oxlarne i hvar käk äro 6, utholkade och kantige, likväl de 4 främsta större än de 2 inre. Omkretsen af ögonen är alltid mörkare. Jemförde med våra oxar och kor äro Renens ögon, öron och näsborrar något större. Detta gäller äfven om klöfvarne, såsom alla plattare och vidare. Benen täckas mer eller mindre med svartbruna hår, utom en tums bred, rund fläck vid bakre knävecken, hvit liksom en ring ofvan hofvarne. Spenarne äro allmänt 4, ibland en eller två flere, men utan att vara mjölkgifvande. Tvenne horn, upprätt vexande till mer än alnshöjd, men utböjde, fördela sig tätt ofvan hufvudskålen, äfven som högre upp i
- ↑ Skap. Bok. 46: 34.
