Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
51
TORDMULEN.

korta stjertpennor sätta honom i fara att stupa kullbytta, kan med sin hals hvila på de äldres vingar, under det att han tillika efter förmåga nyttjar sina egna. Nedanför i vattnet är ytan täckt med en svärm af familjen, som varsamt mottager de unga fränderne, att de ej för hastigt nedfalla, och lemna dem småningom plats emellan sig. Det sker inom ganska kort tid, hvarefter de alla bortsimma. Först i Augusti är den vanliga tiden. Gottlandsbonden har annars en sägen, att om man morgonen Larsmessodagen ser klippan betäckt med dessa fåglar, äro de innan aftonen för det året alldeles försvunne.

Ehuru efter utseendet dum och vingarna korta, är Torden hastig och snabb i flygten som en dufva, och det är icke så lätt att med bössa, åtminstone icke framtill, fälla honom, fastän han icke flyger långt bort, utan efter en cirkelrund sväng återkommer, äfven om flera skott lossas, men skriker under allt detta gällt och obehagligt. Besynnerligt är att, oaktadt sällskapslikheten dessa foglar emellan, om en Tord genom skott sårad skyndar tillbaka till nästet, hans fordna vänner gemensamt bemöda sig då att utkasta honom.

Som låren stå långt tillbaka på Alkorna som på Lommen, är deras gång rak och vacklande, hvarifrån det Norrska ordspråket härleder sig: «Han ær saa drucken som en Alk.» Och denna kappraka ställning af kroppen, med den svarta kåpan och hvita underkläderne, samt krokiga näbben med hvita grimman liksom glasögon, ger Torden ett verkligen lustigt utseende. Men om han går mindre väl, så simmar han så mycket bättre och dykar med största snabbhet på mer än 20 famnars botten, der Strömming och Lappsik är hans bästa föda[1]. Stundom spar han sig denna möda, under det han plundrar fiskredskap, hvilken han tillika söndersliter, och är derföre hatad i Skärgården. Ibland händer ock att han sjelf fastnar på skötarne äfven i de nät som brukas för Sjöfogel, ehuru ofta icke nog starka att qvarhålla honom; men i det fallet värjer han sig ifskt med näbben, som icke lätt släpper sitt fäste, och söker icke mindre, då han i boet ofredas, att med djerf-

  1. Man har sett honom, der vattnet varit klart, under det samma på djupet förfölja fiskarna med lika hastighet som då han flyger, och vända lika lätt som jagade han i luften, så att rofvet sällan undslipper.