Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
71
VANLIG SYRSA.

Syrsorna älska icke gerna torrföda, utan helst den fuktiga såsom köttspad, diskvatten, deg m. m., och i brist af annat infinna sig på våta kläder och skor. Det påstås, att de icke sämjas i sällskap med Blattor, ehuru äfven lika i lefnadssättet och sederne.

Syrsornas plats i Naturens hushållning är dock visserligen icke förgäfves, fastän de plundra våra matförråd och icke gynna vår hörsel-organ. De gamle hade likväl ett ordspråk, som parade Syrsans ljud med Grodans qväkande, för att utmärka de mest olika föremål, då de tillika gåfvo Syrsorna förtjensten, att som angenäma spelmän locka till sömn[1]. Men så olika har tycket varit. Man tilldelade dem äfven samma egenskap som Spanska flugor, och den, att bota krämpan som kallades heliga elden, neml. genom kräkens söndergnuggande mellan händerna[2]. Kanhända, vore de slutligen icke sämre födämne än de som, jemte hela Syrse- och Gräshoppe-familjen sattes på Israeliternas matlista af deras berömde Lagstiftare[3]; och än i dag ätas af Araberne, så väl som det fordom skedde af den ropande i öcknen.

Att förekomma besvärligheterne och ofoget af en öfverlägsen mängd Syrsor der de innästlat sig, har man föreslagit, dels, att genom kokhett vatten, gjutit eller insprutadt i deras kryphål, utöda dem; dels att mata dem till döds med kulor eller piller af Arsenik, blandad med rifven morot och hvetemjöl. Ett mindre vådligt medel att kunna allmänt begagnas, torde finnas i mjölk kokad med rötter af näckblomme-örten. Ändtligen sägas qvister och bark af Asp, instuckne i Syrsornas nästen, förmå dem att aflägsna sig.

  1. »ob acutum molliter stridorem, conciliando somno a delicatis hominibus expetitur.» Aldrovand. de Ins. p. 444.
  2. Plinius, Scaliger.
  3. 5 Mos. Bok. II. v. 20, 21. Alla flygande kräk med fyra fötter och 2:ne baktill hoppande voro tillåtne, men deremot de endast på 4 gående, förbudne. Som likväl knappt några finnas med mindre än sex, borde förmodligen alla som icke hoppade, anses för en styggelse. Bland de förre nämnas Arbe, Saleam , Hargol och Hagab, hvar med sin art, såsom laglikmätig föda, och desse 4 voro Gryllus, Locusta, Truxalis och Acheta.