emot hvarandra, som myntet och prägeln. Hvad är då i denna bemärkelse en stadgad orthographi, eller hvad kan den vara? Med två ord: Ordning i Bruket, skäl till Vanan.[1]
Man klagar temmeligen allmänt deröfver, att bland alla Europas odlade Språk, Vårt synes vara det minst orthographiskt regelbundna. Det är sant, att man ännu i allmänhet föga känner deri några afgjorda grundsatser; men att ej veta regeln, är dock lika så litet att vara den förutan, som mennisko-kroppen kunde sägas röra sig omechaniskt, derföre att man tilläfventyrs vore okunnig om dess hemliga
- ↑ Med Bruket förstås här, som hvar och en lätt inser,
det allmänt öfverensstämmande. Att denna
öfverensstämmelse icke alltid är fullkomligt allmän, hindrar ej
dess lagmyndighet, så snart öfvervigten på någondera
sidan är stor och oförnekelig. I denna mening blir
Brukets grundsats icke annat än åtföljden af det
allmännaste Staf-sättet, hurudant det må vara; och skiljer sig
ifrån Regeln, som visar det i och genom sig sjelf rätta
i stafningen, och innehåller orsaken till denna rätthet.
Men, invänder någon tilläfventyrs, hvari ligger då sjelfva denna orsak till rättheten, om icke i vissa allmänna öfverensstämmelser stadgade genom ett långt bruk? och blifva ej derigenom Bruk och Regel i grunden fullkomligen detsamma?
Dertill svaras, att dem emellan finnes alltid en betydlig åtskillnad, den nemligen, att regeln är en allmän sats, som innefattar under sig hela språkets förhållande, i alla fall af lika slag; men Bruket i dess vanliga bemärkelse, blott ett minne af stafningen i hvart särskilt fall. Man måste dessutom skilja emellan
