alla sådana ord, sorgfälligt bibehållen, emedan hvarje sund urskillning strax inser nyttan deraf. På lika sätt blir tanken på det enkla ordet alltid en säker rättskrifnings-grund i sammansättningen. Man måste t. ex. skrifva gilltig med två l af gill, neutr. gillt-ig. Man bör skrifva kallt och sällt, af kall och säll; alldeles och alltid med dubbelt l, af all och del, all och tid; fördubbla med två b, af dubbel o. s. v. En sådan Rättskrifnings-grund är visserligen lika så nyttig som lättfattelig, och språket kan ej sägas derigenom undergå en enda bokstafs förändring.
Men hvartill det deremot skulle tjena, att genom införande af ny stafning, och någon gång nytt uttal, bryta bekanta, och till stafningssättet aldrig omtvistade ord, tillbaka till ett obekant eller förgätet, men alltid likgilltigt ursprung, det är något, som icke torde låta så lätt förklara sig. Ty icke behöfves det att genom hänvisning på deras uråldriga ursprung, undervisa om betydelsen af allmänt bekanta ord, hvilka man gemenligen långt bättre förstår än de äldre hvarifrån man påstår att härleda dem.
Alla fornsökare, det är sant, påstå ej derföre, att helt och hållet omskapa Språket. Några gifvas af äfven så mycken smak och vis urskillning, som aktningsvärda insigter. Men alle försvarare af etymologiska grunder älska att, så långt möjligt är, återföra orden i stafningen till deras förmenta rätta upprinnelse. Så snart
