Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29
Första Afdelningen.

betydliga undantag, än endast böjningarna af sådana ord, hvilkas ursprungliga ändelse är på å, såsom i fått af få, spått af spå, blått af blå, o. s. v? Hvaraf kommer, att ljudet ä framför en enda consonant, eller när det slutar en stafvelse, eller när det följes antingen af en enda consonant, eller två utan dubbelt ljud, (några få ord undantagna), aldrig tecknas i skrifningen med e, på sätt som sker i eller, herre, efter, utan nästan beständigt med ä, såsom i fjät, själ, bär, qväst? flera exempel att förtiga. Hvaraf kommer, att samma ljud ä, efter eller framför j, vanligen tecknas i skrifningen med e, såsom i sjelf, hjelte, bjelke, bjesse, hjesse, hjerta, stjelke, hjerpe, nej, ej, lejon, hejda, o. s. v.? Hvaraf kommer ändteligen, att consonanternas dubbla ljud, uttryckt vanligen med dubbel bokstaf, likväl ej fordrar den i sådana staf-byggnader, der vokalen följes af två consonanter som ej äro af samma slag, till ex. i sant, bekant, bröst, röst, höst, taft, skaft, saft, salt, gestalt, malt, o. s. v.? vid hvilka tillfällen den ljuder dubbel, utan att någonsin behöfva skrifvas två gånger, ja, utan att ens kunna tecknas öfver allt på det sättet.[1]

  1. Stafbyggnads-principen, sådan som den blifvit här tillkännagifven, kan betraktas under ett dubbelt hänseende, nemligen ett inskränkt och egenteligt, och ett annat allmännare. I sin inskränkta och egenteliga bemärkelse innefattar han blott och endast vokalens längre eller kortare, samt consonantens enkla eller dubbla ljud, efter deras förhållande till hvarannan inom stafvelsen; det