Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61
Andra Afdelningen.

Sv. Ja. När slutconsonanten är af de 11 enkla, då den omöjligen kan få ett dubbelt ljud, utan antingen genom dubbel skrifning eller något visst kännetecken. Det enda kännetecken som vid det här i fråga varande tillfälle kan göra fördubblingen umbärlig, det är det fixerade undantaget af de ofvannämda orden, min, din, sin, in, hin, sen, men, den, än, igen, vän, man, män, han, hon, kan, an, mun; i hvilka 18 ord man kommit öfverens att uttala n dubbelt, oaktadt det tecknas i skrift blott en enda gång. Detta blir således det andra kännetecknet af enkel consonants dubbla ljud, utan tvåskrifning.

Deremot behöfver ej consonanten i långa slutstafvelser fördubblas, när den af sin egen natur ljuder dubbel, t. ex. i sax, ax, lax, aj, Maj, haj, röj, böj, förnöj, dröj, dom, gom, kam, fram, stam, glöm, töm, o. s. v. Intet slutljud af ord eller stafvelser på j, x, m behöfver någonsin tecknas dubbelt i skrifningen. Ty det är blott i de 24 undantagna orden med deras böjningar och härledningar, som m någonsin har ett enkelt ljud. När Läsaren vet detta, ger han utan svårighet consonanten m sitt rätta dubbla ljud i alla öfriga ord och stafvelser.

c) I sammansättningar af två ord, sådana som: nattvak, hattfoder, upplysa?

Sv. Denna fråga är redan besvarad genom det nyss föregående. Natt, hatt, upp,