förblifva i sammansättning alldeles samma ord, som utom den, och böra följakteligen på lika sätt skrifvas[1].
d) Emellan två vokaler i verber eller andra ord, när ljudet är dubbelt, t. ex. släppa, hinna, fatta, kappor, bössor?
Sv. Consonanten måste skrifvas två gånger allestädes hvarest den höres dubbel, utom i de ofvan bestämda två fall, nemligen: 1:o när consonanten af sig sjelf ljuder dubbel. 2:o När något antagit och varaktigt kännetecken, som utmärker det dubbla ljudet, gör bokstafs fördubblingen onödig. Intet möjligt kännetecken finnes här, som kunde frikalla från fördubblingen af de 11 enkelt ljudande consonanterna. De böra således i detta fall alltid tvåskrifvas. J, m, x borde deremot enligt deras natur af dubbla ljud äfven mellan två vokaler ej behöfva fördubblas; men m gör det likväl efter brukets redan fastställda lag. Således skrifver man dömma, glömma, berömma, tömmar, strömmar, drömmar, icke döma, glöma, beröma, tömar, strömar, drömar; undantag blott nominer på dom, till ex. egendomar, rikedomar, fördomar; likasom de deraf härledda, såsom omdöme, herradömen m. fl.
- ↑ Det förstås af sig sjelf, att när tre consonanter af samma slag skulle derigenom sammanstöta, måste den ena utelemnas, således skrifves icke tilllika, misssämja, lätttrogen, utan tillika, missämja, lättrogen.
