Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
86
Andra Afdelningen.

rar’t, o. s. v. Undantag sådana adjectiver som sluta sig på d i masculinet, t. ex. sned, snedt, bred, bredt, god, godt, röd, rödt, blid, blidt, m. fl.

Tredje Fallet.

När ordet är en flexion af något verbum, som har en enda consonant framför slut-vokalen i infinitiven, såsom t. ex. höra, ösa, läsa, resa, strypa, duga, m. fl. I detta fall höres aldrig af två olika slutconsonanter i stafvelsen, den första dubbel. När man således vill veta, huruvida öst, läste, reste, myste, hört, förde, hvinte, vände, (af vänja) icke hafva, efter den allmänna regeln första consonanten dubbel, i uttalet, likasom miste, tröstade, fäste, fleste, mört, ört, påminte, vände, (imperf. af vända) eller hvarföre de icke uttalas på samma sätt, så behöfver man blott eftersinna, i fall ordet är ett verbum, om dess infinitif har en enda eller två consonanter framför slutvokalen. Man finner då, att öst, löste, läste, reste, myste, hafva ösa, lösa, läsa, resa, mysa, och således blott en enda consonant framför slutvokalen uti infinitiven; men tröstade, fäste, miste, deremot trösta, fästa, mista, och således tvenne consonanter framför den infinitiva slutformen: att hört och förde hafva uti infinitivet höra och föra: att hvinte och vände hafva hvina och väna; (detsamma med vänja; ty detta j är, som nedanföre skall visas, blott en mellanstucken umbärlig bokstaf,) men påminte och vände, deremot, påminna och vända. Man ser då lätt