denna förvillelse uppkommit) så tyckes ett sådant tecknens fördubblande icke lätteligen kunna härledas, hvarken från behofvet att äga för dessa begge ljud dubbla tecken, mer än för de öfriga, eller ifrån en blott slump, utan grund och anledning. Man misstänker naturligen något visst ursprungligt skäl dertill, och man ville, om möjligt vore, finna det.
Låtom oss först granska hvad i detta ämne hittills blifvit sagdt och antagit. Sedan försökom att finna en egen upplösning af svårigheten.
Den vanliga meningen är, som förut blifvit nämdt, att valet af de olika tecknen för samma ljud rättar sig efter härledningen, så att å och ä i härledningen eller böjningen måste nyttjas när stam-ordet har antingen a, eller någon af sjelfva dessa vokaler å och ä, till ex. fåll, af falla; män, af man; hvässa af hvass, o. s. v.; men att deremot i andra fall och då härledningen ej fordrar å eller ä, o och e stundom kunna nyttjas i deras ställe, t. ex. i brott, hjelp, o. s. v.
Dertill svaras:
1:o När sjelfva vokal-ljudet blifvit ombytt, det vill säga, när härledningen får en helt annan vokal än stamordet, hvari ligger nödvändigheten att figuren af den nya vokalen då behåller något drag i ritningen som liknar figuren af den förra? Att t. ex. i skolla eller skålla, af skallig, ljudet a förbytes i ljudet å, det är
