Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
107
Tredje Afdelningen.

att hänvisa på dess flera möjliga stam-vokaler? Eller hvarföre skulle denna skriftecknens flerfalldighet, för stam-vokalernas olikhets skull, endast vara nödig vid ljuden å och ä.

3:o Meningen om de likljudande vokalernas rätta användning efter härledningen, vore den också grundad, upplöser för öfrigt ej sjelfva svårigheten. Frågan är icke ännu: när bör man hellre bruka å och ä, än o och e? utan denna: huru hafva o och e någonsin kommit att ljuda som å och ä?

Orsaken till de likljudande vokal-tecknens befintlighet, kan då visserligen ej sökas i den användning deraf, som troligen blifvit vidtagen först, sedan de en gång funnos. Ingen tanke vore deremot naturligare, än den, att der två olika tecken finnas, der måste också finnas eller hafva funnits två olika ljud. Man skulle således lätt falla på den meningen, att emellan ljuden å och o (omikron) ljuden ä och det öppna e är eller varit någonsin skillnad i uttalet, som man genom två särskilta tecken velat utmärka.

Men då man åter besinnar, att bokstäfverne o och e derigenom också nödvändigt skulle få hvardera två olika uttal, nemligen: först deras egna dem tillhöriga af e och o, och dertill ännu det af halft å och halft ä; och då ingen orimlighet tyckes vara större, än att med flit och från sjelfva början fastställa två olika