Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112
Tredje Afdelningen.

gång slutna och korta, med tydlighet uttala, icke blott två, utan till och med tre påföljande consonanter, hvilket alltid är fallet, så snart vokalen åtföljes af två olika consonanter, hvaraf den förste skall ljuda dubbel, och den sednare likafullt höras. Sådana äro orden sjelf, enkling, stjelpa, och sådana voro äfven orden stolt, tjockt, lopps, i fall i dem o uttalades såsom omega.

Man kan då med mycken trolighet antaga, att i många ord i hvilka o nu ljuder å, och e nu ljuder som ä, desse vokaler verkeligen ifrån begynnelsen ägt deras egna och slutna ljud af e och omega, fastän ett lindrigare uttal sedermera öppnat dem till ä eller omikron, och att detta varit första upprinnelsen till de nu befintliga dubbla tecknen af å och ä.

Bibehållandet af o och e med deras egna slutna ljud i en mängd sådana ord, som grodd, bebodd, rodd, sedd, beredd, skett, vett, grepp, skepp m. fl., oaktadt påföljande dubbelt ljud af consonant, vederlägger ej denna mening. Det är i grodd af gro, rodd af ro, bebodd af bo, skedd af ske, ledd af leda, m. fl. oemotsägligen sjelfva ljudet af stamvokalen, som man ansett nödigt att bibehålla för tydlighetens skull, oaktadt det svårare uttalet. På samma sätt i bonde af bo; i onsdag af Oden; i hetsig af het; enda af en; o. s. v. När man således undantager ord af detta slag, hvari e och o,