Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
114
Tredje Afdelningen.

hvarvid annars lika omsorg ej blifvit iakttagen, synes ett lindrigare uttal hafva förbytt ljudet o till å, och e till ä, så snart påföljande dubbel consonant gjort detta ljud svårare att uttrycka.

Det är väl föga möjligt, att med en stor mängd af exempel styrka den anförda meningen om ursprunget till dessa ljudvexlingar, i ett språk, så långt bortkommit ifrån sina urminnes stamgrunder, och som troligen undergått en mängd af ljudets förändringar, innan det ännu skrefs allmänneligen. Emedlertid gifves ännu i språket några spår, som åtminstone fullkomligen instämma med närvarande förklaring. Sådana äro, ibland flera, orden norr af nord; godt af god; kock af koka; doter med et t, dotter, med två; docka af dok (klädnad); tretton, trettio af tre; enka, enkling af en; herre af herus; remna af refna; rensa af ren; helsa af hela; hvilka sistnämda allesammans haft ä i uttalet och ännu vanligen behålla det.

Man behöfver för öfrigt blott öppna Ihres Glossarium, för att finna en stor mängd ord, hvari ljudet ä, framför två consonanter, tecknas ännu af honom med e, just efter deras förmodade stamgrunder. Detta bevisar tydeligen, att e i denna stafbyggnad verkeligen måst äga ifrån sjelfva början sitt egna rätta ljud, fast det i tidens längd förvandlat sig till ä genom uttalets omskiften. Ty det slår ej felt att, till ex. rensa af ren i början uttalats med e, ren-sa, icke rän-sa som nu sedermera.