bero af språkets egen hårdare ljudart, dels för sådana, som uppkommit af oriktiga begrepp om stafgrunderna.[1]
Bevisligt är väl ej, att någon verkelig kännedom af de allmänna mekaniska lagarna för ett språks ljudvexlingar förorsakat deras införande, eller rättare sagdt någon likhet dertill äfven i vårt språk. Tecknens bruk skulle då mindre ofta, än som skett, afvika ifrån dessa lagar. Troligare är, att de, utan all tanke på regeln, tillkommit, endast genom en mörk känsla af deras behörighet; och, hvad omvexlingen af å med o, e med ä beträffar, till en stor del genom vanan att se i andra språk vokalerna e och o brukas som ä och å. Således synes man hafva begynt med att i stafbyggnader, som göra vokalen kort, uttala e och o såsom ä och å; derefter tillåtit sig att ur andra språk införa i Svenskan ord, i hvilka e och o likaså behållit ljudet af ä och å; derefter vant sig att anse e
- ↑ Den största af dessa sistnämda år visserligen Etymologien, följd nästan som den enda stafningsgrunden, utan afseende på ljudets omskiften. Vi skrifva nu med ä, och måste nu göra det, män af man, stärka af stark. Vi skrifva med g vigt af väga, slägt af slag, flygt af flyga. Men Latinarn skref ej ægi af ago, ej frægi af frango, ej legtus af legere. Hvarhelst ljudet ombyttes, ombyttes skrif-tecknet, undantag blott vokalerna o och e, hvilkas ljudskiften väl icke tecknades med andra bokstafs-tecken, men, som ofvananförda exempel visa, deremot ordentligen och utan all afvikelse tillkännagåfvos af sjelfva stafbyggnaden.
