derigenom längre hörd. Man anmärke, att i de anförda exemplen, och i alla sådana, stafvelsen alltid är lång, det vill säga: har tonvigt, fastän vokalens uthållning omskiftar efter stafbyggnaden.
En vokal blir således alltid lång efter stafbyggnaden, så snart den ej följes af dubbelt ljudande consonant inom stafvelsen. Det vill säga: När vokalen antingen gör ensam stafvelse, såsom i å-beropa, o-lustig, eller slutar stafvelsen, såsom i förstå, bero, så, se; eller har blott en enda enkelt ljudande consonant efter sig, såsom i hot, sår, fjät, led, eller följes af två eller tre consonanter, utan dubbelt ljud, såsom i värd, hårdt, best, mord, m. fl. emedan ljudet i alla dessa hvilar på vokalen, och gör den således längre hörd.
En vokal blir deremot alltid kort efter stafbyggnaden, när den har efter sig dubbelt ljud af consonant inom stafvelsen; detta dubbla ljud må uppkomma antingen af en sjelfdubbel consonant, såsom i kom, dem, sex, ej; eller af en tvåskrifven, såsom i rock, lott, dessa, hjessa; eller af två olika, såsom i rost, stolt, mest, helsa; emedan ljudet i alla dessa fall hvilar på nästa consonant intill vokalen, och gör vokalen derigenom kortare hörd.
Denna vokalens längd eller korthet kan således äfven, utan örats tillhjelp, af blotta ögat urskiljas. Man behöfver blott se, huru vida vokalen följes eller ej följes af någon antingen
