vittnesbörd, att ljudet ä, som i språket så ofta förekommer, tecknadt som nyss ofvanföre, alltid med bokstafven ä, ville gifva åt skrifningen ett visst obehagligt utseende, och åt handen en förökad svårighet genom de vid alla i, alla å, alla ö, och nu ytterligare vid alla dessa mångfalldiga ä ständigt nödvändiga öfverskrifnings-tecken. Så ringa detta sista skäl än må synas, torde det böra komma i betraktande.
Det följer af dessa anmärkningar, att alla ljud på ä, eller som, efter vissa orters eller vissa personers uttal, närma sig dertill, icke kunna, för skäl, grundade både i ögats fordringar och språkljudets, beqvämligen tecknas med denna enda bokstaf ä. Det öppna, e synes således böra, såsom en gång antagit i språket, bibehållas; samt, om ej nu mera till sitt bruk så långt utsträckas, som någre i förra tider försökt, åtminstone icke alltför långt inskränkas. Så långt det kan tålas, utan att motsäga bruket, lärer det böra, för många skäl, antagas och fastställas.
Men gränsen och reglorna för bruket deraf, huru skola nu de bestämmas, då ingen enda allmän princip synes vara för hand, som skulle kunna lämpeligen följas? ty bruket är deladt, härledningarne ytterst mörka och tvistiga för en så ansenlig del af språket, och stafbyggnads-grunden härvid, nästan utan tillämpning. Man brukar ä eller öppet e ömsevis, och nästan utan regel i sådana stafvelser, hvari det följes af flera än en enda consonant.
