förkortningarna i den lägre och friare styl, der de kunna tålas, och till hvilken de egenteligen höra, men deremot undvika dem i den mera vårdade och högtidliga. Detta är dessutom för svenska språket gemensamt med andra af de mest odlade. Bland förkortningar finnas äfven de, hvilka icke i någon skrifart, ehuru familjär den vara må, kunna nyttjas, men blott finna rum på Scenen, då umgängestalet bör fullkomligen härmas. Sådana äro t. ex. mej, dej, i stället för mig, dig; bol, gål, fjäl, i stället för bord, gård, fjärd.
Af en betydligare verkan på stafsättet hafva de ändringar i uttalet varit, hvarigenom vissa ljud försvunnit, blifvit förmildrade eller i andra förbytte. I anseende till dem torde väl i allmänhet det rättaste hafva varit, att efter talet ändra skrifningen, som då bland andra fördelar äfven vunnit den, att förete en historia om språkets uttal. Men detta har likväl sina svårigheter. Många ord skulle i vissa böjningar hafva blifvit svåra att igenkänna. Ändringarne i uttalet hafva dessutom skett småningom, och det har icke varit lätt att bestämma tiden, då det nya uttalet blifvit nog allmänt att tjena till lag för skrifningen. Någre hafva tidigare, andre senare antagit denna lag, hvilken genom tidens längd likväl i många fall slutligen blifvit allmän; men i andra åter icke. Vi hafva ännu qvar h framför v och j, utan att
