den är personlig. Man kan säga döttrarne och döttrarna, sönerne och sönerna, herrarne och herrarna, jemväl utan afseende på den böjda casus, hvilken i vårt språk ej nödvändigt behöfver åtskiljas från den så kallade raka. Omvexlingen af e och a i substantiva ändelser blir således helt och hållit blott en ljudregel. Hvarvid likväl iakttages, att den grammatiska skillnaden mellan rak och böjd casus bör äga företräde, så ofta ljudet eller rimmet ej fordra annorlunda.
Man har sökt bringa under regel detta omskifte af e och a, derigenom att man velat finna i e ändelse-formen för masculinets raka casus; i a deremot den för femininet, neutrum och alla böjda casus. Det vissa är, att femininet och neutrum böra rätteligen hafva a beständigt och i alla casus. Således bör man skrifva detta vackra bord, den hushållsaktiga matmodern, o. s. v. Men det förhåller sig annorlunda med masculinet. Ty huru skulle det låta, att skrifva eller säga den långe vackre karlen, den store hvite hästen, den nye röde rocken? Flera raka casus på detta sätt sammanträffade, skulle göra språkljudet outhärdeligt. Ovissheten om ordens kön i vårt språk har dessutom gjort, att nästan alla substantiver, som icke äro personliga masculiner, antaga och likasom fordra a i adjectivet. Således måste man nödvändigt skrifva äfven i rak casus, den gröna lunden, den
