härmning deraf, hvars enda följd vore en mängd missljud der de kunnat undvikas. Dock bör den ej derföre förkastas, eller onödigtvis försummas. Den kan och bör såsom ordningsregel alltid iakttagas, utom 1:o i vissa masculina genitiver: t. ex. den stores, den ädles, den dygdiges; 2:o vid sammanstötningen af två a. Jag läser om den oöfvervinnelige Alexander, säges tvifvelsutan bättre, än: jag läser om den oöfvervinneliga Alexander. Härvid göres likväl samma påminnelse som nyss vid den raka casus, nemligen att då icke alla personliga masculiner medgifva ändelsen på e i rak casus, bör denna ändelse ej heller för ljudvexlingens skull finna rum i böjd casus, utom i sådana adjectiver som tillåta den i rak. Man kan ej säga han umgicks med den lille Abbén; han nederlade den gröne anföraren; Diana älskade den vackre Acteon; han förföljdes alltid af nye afundsmän.
Man har begynt skrifva: vi tänke, vi skrifve, vi vänte, vi fördrage, för att i pluralis skilja den första personen från den tredje. Men detta bruk är i grunden orätt, och skälet som dertill anföres, af ringa vigt. Ty huru åtskiljas alla tre personerna i singularis? Om man säger utan förvillelse, jag talar, du talar, han
